Självmord

Den 21 juni år 1725 inträffade en mycket sorglig händelse i Eden. Till den byn som ligger någon mil väster om Kläppsjö kom blott nioårige Jon Ersson (1716-1725) vid Andersmässotid (november) 1724. Han var son till änkan Elisabeth Jakobsdotter (1695-1784) ifrån Kläppsjö. Jon hade fått tjänst hos bonden Jakob Pärsson som "sytare" och getpojke. Jakob hade två småbarn, 2 och 3 år gamla, vilka han skulle ta hand om förutom alla andra göromål som en nioåring ansågs kunna klara av. Jons tillvaro i Eden slutade tyvärr mycket olyckligt. Han blev av sin husbonde Jakob Pärsson anklagad för att någon gång under fjärde dag pingst 1725 stulit tre artonöres stycken. Efter att Jakob misshandlat och sen hotat pojken med att hänga honom i en takbjälke så erkände Jon att han var skyldig. Först påstod han att grannpojken Erik Jakobsson hade fått dom, för att sedan hävda att han gett sin morfar Jakob Jonsson i Kläppsjö pengarna men bägge två förnekade det hela. Den 21 juni 1725, några veckor efter misshandeln fann man honom död, hängandes i ett strumpeband lagt över just en takbjälke inne i Jakob Pärssons hus. Hur sanningen låg till kan ingen säga idag, Jakob hade kanske slarvat bort pengarna och sen anklagat	pojken för det hela och därefter tagit hans liv genom att hänga honom, eller så var Jon helt enkelt skyldig och kännt så stor ångest över det som inträffat att han inte såg någon annan utväg än att begå självmord. Noteras kan att han enligt vittnesmålen ditintills skött sin tjänstgöring exemplariskt. Vid rättegången som Sollefteå Tingslag höll i Eds gästgivaregård den 10 juli samma år, 19 dagar efter pojkens död, trodde man på bonden Jakob Pärssons version av händelsen och Jons anhöriga tilldömdes att "nedtaga hans kropp och av sidan på kyrkogården i stillhet begravas må". Enligt en gammal skröna så skulle Elisabeth Jakobsdotter tagit med sig kroppen hem till Kläppsjö och begravt honom där, för att sedan när det frusit grävt upp pojken och tagit honom till Sånga eller Anundsjö kyrkogård där ingen visste om självmordet, och då fick bli begravd i vigd jord. Rättegångsprotokollen som kan läsas här är en avskrift av originalhandlingarna som Pelle Henriksson gjorde i december 1982. Gammelsvenskan kan vara krånglig och omständig men det går ändå att förstå det mesta ifrån rättegången.
Rättegångsprotokoll Sollefteå Tingslag anno 1725 den 10 juli
"Åhr 1725 den 10 Julii hölls Extraord. Ting i Sollefteå tingslag i giästgivargården i Ed: närvarande voro; laga häradsnämndemän; Anders Pärson i Bärking Anders Hindersson i Myre Nils Pärsson i Ingerstad Hans Ersson i Råå Olof Jakobsson i Strinne Olof Nilsson i Västanbäck Johan Pärsson i Halstad Hans Pärsson i Tanflo Samma dag androg länsman i Resele Olof Johansson i Höfven, hurusom en pilt Jon Ersson 9 år gammal, hvilken tijent hos Jakob Pärsson i och Junsele socken, den 21 sistlidne juni tagit sig det orådet före under det folket varit borta, hängt sig i husbondens stuga och således sig lifvet avhänd, begärande länsmannen vid rätten, den äfven rannsakar och om hans gärningar döma ville. Om vilken olycka hans handling sig fört och särskilt underrätta lät afv bemälte Jakob Pärsson, som på rättens sistl.: varsamma återvinning att tillstå och bekänna huru med hans tienstegosse tillgångit är och om han hade sig bekant afv vad orsak han sig hängt sig jorde kom så följande berättelse. Att han sistlidne Andersmässo-tijd tagit honom i sin tienst med hans moder Enkian Lisbeta Jakobsdotter på Kläpsiö finntorp tillstånd, att under folkets frånvaro syta (se till) hans 2ne små barn afv hvilka det ena är 3 och det andra 2 åhr gammalt, kunnande aldrig märka att han entar afv något	förtrollat eller underligt sinne utan såsom andra piltar, när så om trengt har han kiärligen agat honom med ris, sin Christendom har han ej vidare hunnit läsa, än allenast bordsbönerna utantill, samt stava i book, Fader Vår och Thron. När folket gått långt bort ifrån gården, såsom till skogen och fäbodarna hastra=(såg de om stugan) de stugan, låste för stugudörren om honom och barnen att de ej skulle slippa ut häröver han dock aldrig visat sig vara missnöjd, mat haver alltid stått dem vidhanda under folkets bortavaro. Botwids Dag den 21 julii som var en måndag har Jakob Pärsson tillika med grannarna gått till skogen att taga näfver, men hustrun och drängen till fäbodarna, mera folk hade han icke. Stannade efter vanligheten i dörren fann gossen och barnen när han omsorgsfullt letat före solens nedergång, han kom och gick in i stugan satt gossen hängande ned i ett strumpeband som var vid pass 3 alnar långt och nytt av vilket han bägge ändarna ihopknutit och smägt= (kastat) det över en ås eller bjälke som var under taket, sedan har han satt huvudet igenom lyckan=(öglan) som hängde ned, och försökt få fötterna under en pall på vilken han uppstigit när han fått in huvudet, så att bandet ej satt som en snara näml. en lycka = (ögla) omkring halsen, utan bakom kindbenen upp mot öronen, pallen var invid spisen och"
"vilohäg = (bänk) utan vilken fötterna hängde och for ned utjämte sidorna. Det mindre barnet låg i sopvrån och sov, men det andra satt i spisen kunnande intet göra något bekind om pojkens belägh; en stund därefter kom hustrun och drängen hem, då han Jakob Pärsson nödgades lämna hur vad grannen Salomon Pärsson ehrbudande denne sin berättelse nedanföre befinner om så skulle fodras. Johan (Jons) moder enkan Lispeta Jakobsdotter inkallat att höras här även, som sade att hon under nu olyckliga händelser var i Anundsjö socken på rovsådden och som hon förnummit skall Jakob Pärsson saknat 3 adertontonöres stycken uti en matspann för vilka han angripit och slagit gossen, som nekat sig dem tagit, men omsider nödgats tillståt, föregivande på husbondens tillfrågan han dem hade först att grannen Salomon Pärssons gosse, Erik Jakobsson 9 år gammal dem fått, men som Erik därtill nekat, har han sagt det hans morfar gamle mannen Jakob Jonsson i Kläpsiön dem bekommit, samt äfven skall vara osant, utan gossen sådant i räddhåga föregivit hvilket förfarande han fruktar vara orsaken till hans död, ty inkallade Jakob Pärssons hustru Annika Ericsdotter hvars berättelse om gossens levnad till alla delar var lika med mannens, tillstod och sant vara vad hans moder berättat om penningarnas bortkomst, dem mannen sistl. 4 de dag pingst utur matspannen hennes förvarit och därför misstänkt pojken, under hennes frånvaro med avsikt nedslagit, som på sistone sagt att hans morfader dem fått i fickan annandag"	pingst skall råkat gossen. Andra omständigheter kunde rätten av hustrun ej bekomma näml. utforska, varföre hennes man utan förestaltan, och tillspordes huru med de bortkomna penningar förra vintern? Svarade att han 14 dagar före pingst hade några adertonöres stycken liggande i en pung i matspannen i herrstugan, utur hvilken när han 4de dag pingst skulle taga några penningar och då saknade 3 adertonöres stycken, tillsporde han gossen om han dem tagit? Som det tillstod sägande; att grannens gosse Erik Jakobsson dem fått men som Erik nekat därtill, men därefter påstod han att de fallit under i golvet, ibland att han gömt dem i en väggspringa bak på stuguväggen, men på sistone vad nyttar fåfängt letande, att morfadern dem bekommit. Uppå tillfrågan huru gossen kommit i matspannen, svarade Jakob att gossen sett det nyckeln till matspannen satt vid hans helgdagsbyxor på en sparre under giäststugutaket, därest han den förhanden varande dörren till samma stuga alltid olåst. Berättar Jakob Pärsson att han med en riskvist slagit pojken på grannen Salomons gård innan han tillstod att morfadern fått penningarna men intet sedan ej heller vidare hotat honom, än att vilja fråga morfadern därom, den han dock sedan ej råkat. Salomon som är Jakobs svåger inkallades och förmantes bekänna hurvid han om förbemälte pilt förehåller det och avförd riste = (måste) spörja, berättade att Jakob Pärsson en afton kommit till honom och hade gossen med sig de frågade hans tienstegosse Erik Jakobsson om han fått några penningar av"
"Jonas (Jon) honom till, som förnekade. Då tog Jakob en riskvist och slog honom några slag på bara ryggen med förmaning att tillstå sanningen, då han till stod att morfadern dem fått, men sade Salomon sig om denna sak ej hava att beräkna gossens morfader efterspordes, mannen var intet tillstädes ej heller instämd varföre anhålt bebudat Jakobs dräng, Erik Olsson och grannarna Salomon Ersson jämte Anders Hindrikson nedre av härbote =(ett stycke från de andra i byn), men som drängen befanns vara Jakobs syskonbarn ity berättade han utan ed och efter förmaning att intet förtiga sanningen,detta orsaken huruvida gossen känt av med sig eller icke emedan någon aldrig kunnat förstå honom något på sin sinnesbes. måste något felats, hvarken svultit eller tvingat heller med hugg och slag, undantagandes när rannsakningen var eftter penningen, då han fått litet hugg i granngården, i hvilket avseende ej gav akt uppå, emedan jag hade mycket att giöra , eljest har jag ingen hågkomst med honom kunnat märka, det husbonden och modern tillstädes, mera sade han sig ej hava att berätta. Sedan avflade Salomon Ersson och Anders Hinderson utan jäfv vittneseden och berättade först under förmaning, särskilt detta. Jag har intet förtalt eller kunnat förmärka något särdeles med den avlidne pilten Johan (Jon) Persson varken att han varit av något underligt sinne.	liknande av någon särdeles orsak kommit i förtriflan =(trångmål), om Jakob Pärsson honom svårligen hanterat i något måhl är mig alldeles obekant, allenast sade han för mig, det gossen tagit 3 adertonöres stycken, vilket han ej velat tillstå förrän han skulle draga byxorna av honom, var nyttar gossen för mig bekännande att han tagit penningarna utur matspannen sedan han vikt stången och nedtagit byxorna vid vilka nyckeln hängde i herrstugan. Fredagen förrän han hängde sig då och Jakob for han utur fäbodarna med barnen, hände sig gossen säger " att han aldrig mera hör "gyntallen" =(torrtallens gnek) i fäbodarna, men till vad värde han sådant ljud kände jag ej förstår ej heller förägade den nyttan. Ingen odygd har jag med honom märkt utan allt beskedligt. Mera hade detta ritunt= (framkommit) av att säga. Anders Hindriksson inkallades, vilken ingav upplysning i detta måhl giverr kända, förhörande sig bo avsides i byn och varken sett eller hört att de var närvarande. Gossens förmyndare Daniel Jonsson i Krånge angav sig härvid, berättade att Jakob Pärssons granne Anders Olsson skall hört det Jakob hotat binda gossen och morfadern tillsammans och kasta dem över åsen =(takbjälken) i stugan men Jakob nekade nu enständigt därtill, ej heller var Anders Olsson som Jakobs syskonbarn nu tillstädes utan gått till Åsele lappmark för en stämning ankom=(till) tingets hållande."
"De avhörade vittnen tillspordes var för sig om de hört sådant tal och hotande av Jakob Pärsson men nekade alla därtill. Ty inkallades Jakobs Hustru och till ett prov tillspordes ensidigt=(ensam) sedan de övriga jämte mannen tagit avträde att som. rätten för vissa tal" kommit det Jakob hotat binda gossen Och morfadern tillsammans samt kasta dem över sparren, om hon fördenskull kunde påminna sig huruvida sådant skett? Men hon nekade alldeles sig hört sådant av mannen häröver, och som ingen vidare upplysning var att bekomma, ity inkallade samtliga föreskrivne då rannsakningen upplästes och vidkändes, Sedan överlade rätten denna sak och stannade i fällande slut."	R E S O L U T I O N (Domslut) "Ehuruväl att föregående rannsakning synes som skulle pilten Jon Ersson sig livet avhända av den räddhåga och fruktan han fattat, att bliva vidare tilltalt och näpst för de 3 adertonöres stycken vilka han på sig husbondes Jakob Pärssons i Eden alvarsamma förehållande måst bekänna sig tagit utur hans matspann och sedan skall. givit sin morfader Jakob Jonsson i Kläpsiö; Dock som inga fullkomliga bevis därtill äro anbragta, Jakob Pärsson ej heller befinnes oskäligen eller omånberedader = (beskylla) sin tienstegosse för sådant förment snatteri, hanterat utan har Jon Ersson herats=(drabbats) av sinnessvaghet eller annan sjukdom, beaktning tagit sig sådant oråd före, och fördenskull närmäterligen borde som självspilling förklaras i fäller= (domslut) enligt 4 Cap: Högmålabalken. L. L. Man som har, (latinska beteckningar) som göra enl. 11 Cap., dråp med rillia=(sig själv). L. L. Ty finner rätten kärligt, det hans kropp av de anhöriga nedtagas och av sidan på kyrkogården i stillhet begravas må, härmed Landsstragt, Högl. Kongl. Hovrättens Universale av den 4 Febr. 1720, verkställa kan, så vida ingen tänker häröver något kärligt besvär anföra". ACTUM UT SUPRA På Extraord. Häradsrättens Vägnar Carl Mauritz Biörner V. H. 10 julii 1725
Tillbaka till Arkivsidan
Källa: Pelle Henrikssons arkiv