Predikanterna var som regel riktiga domedagsprofeter. Vi barn blev många gånger skrämda när de först förklarade himmelens alla härligheter med gator av guld och fina kläder och sedan övergick till att beskriva helvetets alla fasor med brinnande ugnar och skärseldar och andra hemskheter. Många, särskilt pojkarna, brukade smyga sig ut när de vuxna blundade och bad. Så gott som alla som slapp ifrån sina sysslor var lojala och gick på dessa möten. Det gällde även de gubbar som ibland tog sig ett glas och vid stora helger gick "gårdföre". De var i regel mycket glada och trallade och sjöng, ändå var jag ängslig för deras själar. Det gällde särskilt min far. Han var den snällaste pappa som fanns, men jag visste att det var synd att dricka sprit. Många kvällar låg jag vaken och tänkte:
- Får inte pappa komma till himmelen vill inte heller jag dit.
- En himmel utan pappa?. Var det något att längta till?.
Missionsfesterna hölls på högsommaren och varade som regel i två dagar.
Vi hade också en söndagsskolelärare som bör nämnas i det här sammanhanget. Det var Martin Jonsson. Han hade nog gärna velat utbilda sig, men på den här tiden var det svårt om man saknade pengar. Till exempel, när någon i byn hade dött kände han sitt ansvar och predikade som en präst och "läste ut dom". Söndagsskolan var hans stora intresse. Han ordnade med gran och godispåsar och lärde oss bibelord och psalmer.
Vid julfesterna fick vi gå fram och tända ett ljus och läsa ett bibelord. En gång misslyckades det när en papperskaramell tog eld och hela granen brann upp. På somrarna ordnade Martin skogsutflykter för oss med lemonad och bullar som förfriskning. Hur han finansierade detta vet jag inte, antagligen tog han det ur egen kassa. Om han fick någon uppskattning för sitt fina och helt frivilliga arbete minns jag inte, men våra mammor värdesatte det säkert.
Berta Sjölander 1991
Tillbaka till Berättelser