Klockan är bara fem när jag väcks av att solen lyser mej rakt i ansiktet. I den väggfasta sängen med botten av tumstjocka bräder känns det skönt. - Tänker det bli vackert idag, trots väderlekstjänstens spådom om fortsatt regn. Bäst att kliva upp och ta vara på det vackra så länge det varar. Ute på verandan blir jag nästan bländad - ögonen är ovana vid så starkt sken efter det långvariga regnandet. Jag insuper den friska rena luften, det är som att dricka ur en kallkälla. Går och tittar till den nyplanterade häggen som skjutit nya skott tack vare rotblötan. -Förlåt far och farfar och alla förfäder att jag planterat en hägg mitt i timotejlägdan, men pappa du förstår, ingen kommer mer att bärga något hö från dina fina lägdor. Förresten har småtallen redan börjat kanta dina åkrar. Allt är så tyst- inga fåglar - har småfåglarna också flyttat till tätorten? - Fåglar, säger de gamla och visa, de vill bo bland människor. Fåglarna betraktar nog inte vi sommarfolk som riktiga sådana. Ingen tupp som gal, inga koskällor eller några frustande hästar, inga bräkande får och getter - ingen slipsten som dras bara ett svagt motorsurr som hörs från landsvägen bortom näset. Utanför Jakobs stuga som ligger bara ett stenkast från våran står en bil. Ägaren som nu är långväga från, sover säkert hårt efter den långa resan, rullgardinen är helt fördragen. Men om jag blundar kan jag se Jakob sitta där vid fönstret, han gör sej i ordning för sin postresa, det är torsdag och postdag. Först äter han kallgröt med tätmjölk - nu kommer han ut, hämtar sin lättviktare ur boden, går in igen med sin karaktäristiska nickande gång. Kommer sen ut med postsäcken på ryggen, mössan med det gula märket på huvudet, häktar sen sin krok av järn som han har i stället för sin förlorade hand på styret och åker sin väg till Krånge. Känner en lyckokänsla över att det är postdag, till kvällen får jag säkert en gottstrut. Sedan Jakob åkt går jag över till farbror Mattis. De stora är ute på slåttern. Mina större syskon och kusiner har till uppgift att se till oss mindre under de vuxnas bortavaro. Men om vi ska få delta i deras lekar måste vi underkasta oss blind lydnad. I dag leker de som vanligt bönder, vi får vara deras kritter, de binder fast oss. Själv binds jag i stolpen i öppna spisen. Elis i vaggan där lille Sigvard sover, Ottilia i smörkärnan vid bakugnen, för att det ska se riktigt ut måste vi låtsas slita oss lös. Och det sker inte enbart på låtsas. Jag springer runt spiselhällen så det riktigt bränns, Elis sliter i sitt snöre så vaggan tippar, lille Sigvard ramlar ut och gråter. Ottilia som är störst och starkast sliter omkull smörkärnan, locket flyger upp och den gula grädden rinner ut - nu blir vi rädda. Alla förstår att detta är en katastrof. En hel veckas gräddspar rinner ut över det lindrigt rena golvet. - Vad ska ske när de kommer hem från slåttern?
Jag tittar mej omkring, här står ingen bil, men rester efter en spiselhäll och frodigt med penninggräs och mjölke. Min morgonpromenad fortsätter. Stannar där vår bryggstuga stått. Även här finns rester efter en spiselhäll. Mellan grundstenarna har en tall krupit fram snedvuxen av det klämda läget det ser nästan ut som den bad om ursäkt. - Kryp fram du, det är inte ditt fel att öppenspisen växer igen - småskrattar för mej själv när jag erinrar mej när Ottilia och jag som barn satt här och rökte, vi var fem och åtta år. Det var svårt att få tag på tobak. Pappa hade lyckats få tag på en blåask som hette Flottans tobak. Asken skulle vi få bara den blev tom. För att påskynda detta hittade vi på en dag att vi skulle röka själva. Vi fick tag på några gamla pipor, rökte och rökte tills vi blev så gott som dödssjuka (har aldrig någonsin mer rökt). Jag är fortfarande den enda som är uppstigen. Går till det vackra näset. Näset med sina fina tallbackar, dessa backar betraktade vi som våra trots att de inte låg på fars ägor. Vid vårt gamla badställe står nu en röd stuga. Stugan är bebodd, på ett streck hänger färggranna baddräkter. Kvarntjärnen som ligger bakom nästa kulle lämnade sitt vatten till byns kvarn på höstarna och när alla malt sin säd var den nästan tom, ofta brukade vi meta från land där. Uppe på stora backen står en stuga med stor veranda. Jag räknar till sju stugor - ingen vanlig sommartorpare - säkert en med penningplaceringsproblem. Klockan närmar sig åtta.
Vänder hem till vår stuga där någon står och ropar: - Farmor var har du varit?
Berta Sjölander 1987
Tillbaka till Berättelser