Kläppsjö by grundades vid 1600 talets mitt. Grundaren var "Joen Jonsson finne". Hans ursprung är svårt att fastställa, en teori är att Joen invandrade från Finland och för att fortare kunna etablera sig i det svenska samhället tog han sig ett svenskt namn, alternativt härstammade han från gamla svenskbygder i Österbotten och var döpt Joen Jonsson. Vid den här tiden var Finland en del av Sverige och det bodde många där som hade svenska som modersmål. En annan teori är att han var en andra generationens invandrare och således född i Sverige av finska föräldrar. Att han hade någon sorts anknytning till Finland står dock utom allt tvivel, annars skulle knappast tillägget "finne" stå med i dom gamla handlingarna. Vid en Internetsökning via GOOGLE på "Kläppsjö" finner man olika uppgifter angående Joen Jonsson, någon sida uppger att han var född i "Eden (Junsele socken) ca 1620", en annan anger "Finland ca 1630" som födelseår, medan andra skriver ett "?" angående födelse- och dödsår. Hur som helst så torde det vara en utmaning för en hängiven släktforskare att bringa klarhet i Joen Jonssons ursprung.
Kläppsjös äldsta hus från 1700 talet Gambryggstuga flyttad från sjön Står numera på Roger och Katarina Westins gård
Efter det så kallade "Klubbekriget" 1596-1597 tvingades många finska bönder att fly efter ett misslyckat uppror mot det svenska förtrycket. Norrland var på den tiden mycket glest befolkat, det var egentligen bara efter kusten och ett stycke upp efter älvdalarna som bebyggelse fanns. Inlandet befolkades mest av samer. Dom första finnarna som kom till Ångermanland slog sig ned i Viksjö, Graninge och Omsjö. Det skedde redan i slutet av 1500-talet. Traditionen säger att dom kom från Rautalampi socken, på gränsen mellan Tavastland och Savolax, men finnar invandrade också bland annat från Österbotten.	Från Omsjö spred sig sedan finnarna under 1600-talet till Kläppsjö, Degersjö, Hermanssjön, Ruske och Hälla. Joen Jonsson gifte sig med Hindrik Jonsson finnes dotter i Ruske, hennes förnamn har inte gått att få fram. År 1657 finner man i Resele tingslags domböcker att "Hindrik Jonsson i Ruske haver antagit sin måg Joen Jonsson till att sig och sin hustru uti deras ålderdom sköta och hemmanet väl förestå".Kanske bodde dom där i några år för att sedan flytta till Kläppsjö, klart är i alla fall att 1662 upptecknas Kläppsjö finntorp för första gången.
Vid Tärnickbodarna 1939
Kläppsjöbosättningen var både bönder från Junsele och Anundsjö socknar till besvär. Vid tinget i Junsele år 1672 klagar både Edens byamän och Myckelgensjöbönderna över finnen Joen Jonsson för att "han på skogen sitter dom till men vid deras djurgrafwar och fiskiewatten". Joen uppvisar då guvernör Carl Sparres brev med lov att få sätta sig ned på kronans allmänning. Böndernas klagan avslogs med motivering att "Han har byggt upp åtskilliga hus där, ingen bolby till skada. Finnen cederas torpet då det ligger långt från båda socknarna, men han manas att ej göra bönderna åverkan." Tyvärr finns inget årtal angivet när brevet skulle ha tillkommit och vid landsarkivet i Härnösand så hittade man ingenting om Kläppsjö finntorp i arkivet efter Carl Sparre, men det kanske finns med som bilaga i domböckerna över Resele tingslag, kanske finns det någon som känner sig manad att undersöka saken vidare. Att ha tillgång till goda fiskevatten och skog rik på villebråd var en livsnödvändighet på den tiden och man vet att Kläppsjöfinnarna var skickliga fångstmän. Ett knep som finnarna var kända för var att man bar aborre i vattenfyllda säckar av hud långt genom skogen till fisklösa tjärnar och sjöar, i Kläppsjö finns det således aborre i så gott som varje tjärn även om dom saknar in och utlopp.	För att få underlag till beskattning så började staten att skicka ut lantmätare som skulle kartlägga nybyggen och därigenom få en uppfattning om storleken på den skatt som skulle utmätas. Sverige var ett fattigt land på den här tiden och statsmakten behövde varje krona som kunde uppbringas. Så här beskriver lantmätare Niels Spohle Kläppsjö by på sin karta från år 1700. "Kläppsjö finntorp bebos för tiden av Jakob Jonsson, vilken skattar årligen för 6 sädesland. Åkern består överallt av sandjord. Myrslått och starrslått. Skogen består dels av vacker svedjeskog, riklig timmerfång och vedskog, även vacker näver och löfskog samt god betesmark. Fiske i Kläppsjön, Vesahlsjön, Råcksjön, och Kvarntjärn av gädda, mört och aborre, som i fiskeliga år är en god hjälpreda i hushållet jämte 1 eller 2 lispund torrgäddor till avsalu. Skvaltkvarn finns till husmalning. Till djurfång brukas älggravar och led jämte flakar och lemmar för fågel och hare. Ingen humlegård. Kläppsjö åker tål ganska litet mot frost och dess utlagor användas mest av boskapsskötsel." Tilläggas kan att 1 lispund är cirka 8 kg, så det måste ha varit åtskilliga kilon gädda som fiskades upp om man kunde sälja 16 kg torrgädda utöver det som konsumerades i det egna hushållet.
Niels Spohles karta över Kläppsjö från år 1700
Som alla andra nybyggare fick Joen börja med svedjebränning för att kunna så dom första rågkornen i askan. Samtidigt måste åkern utvidgas undan för undan i takt med att byn växte till. Första året (1662) skattade man för 6 seland och allt eftersom man odlade upp och byggde till gårdar skattade man slutligen för 18 seland. När byn var som störst på 1920-30 talet så bodde där ca 110 invånare. Starrhö bärgades på myrar, efter bäckar och kring tjärnar och sjöar. När kreaturen släpptes på skogsbete var det synnerligen viktigt att inhägna dessa slåttermarker. Det stängdes kilometervis med hagar. Det anlades också fäbodar på Ås och vid Tärnicksjön. För att underlätta och i många fall möjliggöra transporter för folk och fä över sanka myrar och sumpmarker fick man sammanfoga och lägga täljda spänger ända upp till tre i bredd.	Förändringarna från år till år var ganska små. Kläppsjö var genom sitt läge mitt i skogen på rågången mellan Junsele och Anundsjö socknar rätt så isolerat med endast gångstigar som förbindelseled under sommartid. Förnödenheter och tyngre varor måste man vara förutseende nog att införskaffa under vinterföret. Sörflärke i Anundsjö socken var länge Kläppsjöbornas handelscentrum. Byn hörde till Anundsjö ända till 1891 i borgerligt hänseende men hade redan 1861 flyttats till Junsele inom det kyrkliga. Med den stränga kyrklighet som då förelåg var det givetvis välkommet med denna överflyttning. Vägen till kyrkan gick sommartid över Edens by, en sträcka på endast ca 1 mil, jämfört med 5 mil ned till Bredbyn i Anundsjö. Resan startade med en roddtur rakt över sjön till den s.k. "Kyrkviken" och sen gick man över Långnäsberget till Eden.
Spångläggning på Brännåsmyren
Byns isolering sommartid bröts slutligen när man 1918-1919 tillsammans med övriga markägare, Domänverket och Dynäs AB, beslöt att bygga en 3 meter bred kärrväg mellan Kläppsjö och krontorparbyn Gärdsele. Vägsträckan var ca 12 km och gick över många myrar vilka krävde jordkörning som förstärkning. Hela vägen kostnadsberäknades till 15.600 kr. Över Ångermanälven vid Gärdsele skedde så färjning av fordon och hästar, medan övrig överfart gick med båt. Färjan byggdes av folk från Kläppsjö och byn Bölen på Junselesidan av älven. Domänverket bidrog med pengar. På andra sidan fanns en något sånär godtagbar körväg över Bölesmon in till Junsele. För färjning och rodd anställdes familjen Tjernberg som bodde på en liten ö ute i älvfåran. Med lite tur och skicklighet kunde bilar och lättare lastbilar under torrare perioder ta sig ända fram till Kläppsjö.	Den djupgående lågkonjunkturen i slutet av 20- och början av 30-talet föranledde statsmakten att vidta åtgärder och så kallade AK-arbeten blev räddningen för många arbetslösa. Dom arbetena bestod i hög grad av väg och brobyggnation så flera ödemarksbyar fick genom dessa arbetsmarknadsinsatser sina förbindelser med omvärlden väsentligt förbättrade. Även Kläppsjö kom att omfattas av upprustningen av vägnätet. År 1932 byggdes en bro över Edensforsen som ersatte färjeövergången vid Gärdsele och en ny väg över skogen ända fram till Myckelgensjö började att anläggas och kärrvägen var ett minne blott. Under 1934 stod förbindelsen klar och bilägarefamiljen Nydahl i Myckelgensjö som upprätthöll busslinjen mellan Örnsköldsvik och Myckelgensjö förlängde nu sin tur till Junsele. Efter några år övertogs rutten av postverket som till en början körde två turer.
Den nya vägen står klar
Det var inte bara den förbättrade vägstandarden som bröt isoleringen ute i skogsbyarna, även telefonin och postgång gjorde sitt inträde i början av seklet. År 1911 den 19 april fick Kläppsjö sin första hemburna post. Det var en nyöppnad brevbärarlinje från Myckelgensjö via Västanbäck, Holmsjö, Ås och Kläppsjö. Lantbrevbäraren hette Oscar Norberg och bodde i Myckelgensjö. Posten kom en gång i veckan, på lördagarna. Myckelgensjö hade 1910 blivit poststation och detta föranledde Daniel Jonsson i Holmsjö att utforma en gemansam ansökan från ovannämnda byar, vilken också beviljades. Denna linje upprätthölls till den 28 februari 1921. Norbergs ersättning hade från början varit 5 kr och 50 öre per tur, och på slutet hade den ökat till 7 kr. Från den 1 mars 1921 övertogs postbärningen av Jakob Leander Mårtensson från Kläppsjö. Linjen ändrades då till Junsele via Gärdsele och var uppmätt till 42 km tur och retur. För varje resa hade Jakob 7 kr jämte 2 kr i dyrtidstillägg samt 75 öre för färjekostnad för månaderna juni till september.	Jakob fortsatte med postturerna tills busslinjen blev insatt. Han var godmodigheten själv och blev ofta utnyttjad av obetänksamma bybor att bära med sig varor som de hade beställt eftersom han ändå skulle in till Junsele. Han nekade aldrig till att utföra uppdragen trots att han genom en olyckshändelse vid bysågen blivit av med vänstra handen, vilken var ersatt med en järnkrok. Mellan postturerna arbetade han i skogen och med andra tunga arbeten. Såhär i början av 20-talet började utvecklingen ta fart, nu fick man förutom väg och postgång även rikstelefon. Skåpet installerades hos Andreas Molin 1921 och 1925 kom radion. Den första radioutsändningen som kunde höras hade lockat massor av nyfikna. Det skrapade och raspade i högtalaren och det var svårt att höra ordentligt. En virkesmätare som bodde tillfälligt i Kläppsjö var med vid, i alla fall med Kläppsjöbornas ögon sett, det historiska ögonblicket och som ansåg sig vara lite förmer än den i hans tycke insnöade befolkningen skrek till och yttrade "tyst för fan pojkar, jag hör en tysk".
Jakob i kastvedhuggning mellan postturerna
Den första dokumenterade skolgången i Kläppsjö är från 1883. Skolan var en så kallad flyttande folkskola. Elevantalet var 21 och läraren hette August Lindström. Skollokalerna växlade under åren. Skolundervisningen för Kläppsjöbarnen under tidigare år är oklar men någon form av utbildning bör ha ägt rum eftersom att det år 1842 antogs en lag om införandet av en allmän folkskola. Känt är i alla fall att i kommunalstämmoprotokollet för Anundsjö år 1870 är frågan om Kläppsjöbornas andel i folkskoleavgiften uppe på dagordningen. Folkskolan togs emot med måttligt intresse i hela landet, befolkningen på landsbygden som skolan främst var avsedd för, tyckte inte att den behövdes. Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan undervisningen kom igång, i regel längre tid än de 5 år som satts upp som tidsfrist för socknarna att komma igång med skolreformen.	År 1847 var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna i någon skola. Många av barnen i socknarna hade mycket lång väg till skolan. För att även barnen i mer de avlägsna byarna i socknen skulle få sin undervisning stadgade regeringen år 1856 om stadsbidrag till ett antal mindre folkskolor. Dessa skulle ligga i socknarnas mer avlägsna trakter och hade rätt att drivas med oexaminerade lärare. Med tanke på det tidigare nämnda protokollet från 1870 så fick barnen från Kläppsjö undervisning tidigare än 1883, men med vilken kvalitet och i vilken omfattning är högst osäkert. Det är en fråga för den historieintresserade att gå vidare med. Skolan i Kläppsjö lades ned 1941 och skolbarnen fick åka skolskjuts till Eden, det var Evert Jakobsson från Kläppsjö som var chaufför. Efter något år i Eden så förflyttades barnen från Kläppsjö in till skolan i Junsele.
Skolbarn i Kläppsjö
Den ovannämnde Jakob Leander Mårtensson var en genuin föreningsmänniska som tog initiativ till de flesta föreningarna i byn, nämnas kan en avdelning i Skogs och flottning, en avdelning av Svenska Folkets Sjukkassa, en Arbetarkommun och en loge av IOGT med namnet "Frihet". Även Kläppsjö drabbades av den väckelsevåg som svepte över Sverige under tidigt 1900-tal så i april 1911 bildades Kläppsjö Ungdoms och Missionsförening och vid starten skrevs hela 40 stycken medlemmar in. Initiativtagare var Lilly Petterson, som var lärare i byn under många år. Under samma år bildades också Kläppsjö såg och kvarnförening under ordförandeskap av Petrus Persson från Eden. Den nya sågen var med den tidens mått mätt en ganska modernt utrustad cirkelsåg samt en hyvelmaskin med glidlager.	Tyvärr så underhölls inte sågen och kvarnen i den utsträckning som var nödvändigt och verksamheten upphörde på 40-talet. Genom den tidigare nämnda logen Frihet så hade teaterintresset hos ungdomarna väckts och som ledare verkade folkskollärarna Valter Edhag och Levi Lindkvist. Man bildade en teatergrupp som kallade sig "Kläppsjö amatörer" som blev kända och uppskattade i de närliggande socknarna efter olika teaterframträdanden på 30-talet. En annan lärare, Bengt Englund, startade studiecirklar i olika ämnen, främst engelska, men även i svenska, med mötes och debatteknik samt uppsatsskrivning som huvudinriktning. När så byns "kulturcentrum" (skolan) lades ned så tynade många aktiviteter bort, man saknade en mittpunkt.
Skådespelare
Den största händelsen i byns historia var kanske när elströmmen kom till Kläppsjö. Året var 1946 och en stor "lysfest" avhölls med dunder och brak i den så kallade logestugan på gården hos Daniel Henriksson. Den som övertalade Gerhard Verstegh, Graningeverkens ägare och starke man på den tiden, var konsul Axel Björklund, skogsägare i Kläppsjö och god vän med direktör Verstegh. Baktanken var väl att Kläppsjöbönderna skulle sälja sitt virke till Graningeverken. Kläppsjöborna ställde också upp med stolpar och hantlangning från Gärdsele ända fram till byn. Tidigare genom åren hade en lysstation i sågen fungerat när vattentillgången var tillräcklig. För att spara vatten fick man stänga dammen varje kväll och öppna den nästa morgon. Speciellt under andra världskriget så var det välkommet med detta bidrag till belysningen eftersom försvaret hade lagt beslag på fotogen och oljor, befolkningen hade bara karbid att tillgå. Kläppsjö med nybyggena Ås och Dal har varit rikt på skog och det är just skogsbruket som har gett arbetstillfällen och försörjning.	Jordbruket var ett nödvändigt komplement men gav inte mycket inkomster. På Kläppsjöskogen har många utsocknes skogshuggare och timmerkörare haft sin utkomst genom åren då byns egna arbetskraft var för liten. De första skogsarbetarna som kom var värmlänningar och det var omkring 1860. De hade vanan från skogsbruk i större skala genom att det hade praktiserats i södra sverige i flera årtionden innan det nådde bygderna häruppe. I skogsbyarna i det norrländska inlandet så hade det fram till då mest varit fråga om plockhuggning av eget virke för husbehov. Eftersom byn låg på vattendelaren mellan Moälven och Ångermanälven kunde man sälja virke åt båda hållen. För att virket skulle nå fram till industrin, som låg närmare kusten, så var det nödvändigt att bygga flottleder. I boken Flottleder i Anundsjö så framgår det att för exempelvis Fortjärnbäckens iordningsställande så krävdes det 1500 dagsverken, man kan tänka sig vilket oerhört ansträngande kroppsarbete det måste ha varit, och till en mycket låg förtjänst, då ersättningen på 1860-talet för ett dagsverke (12 tim) var 64 öre.
Flottning av timmer
Den stora lysfesten
Numera för Kläppsjö en tynande tillvaro då det endast finns två åretruntboende kvar, men sommartid så blommar byn upp igen då många kommer tillbaka för att tillbringa sin semester där. Det är inget unikt just för Kläppsjö utan den här utvecklingen har drabbat de flesta byar i inlandet. Tyvärr så minskar även befolkningen i centralorterna med neddragningar inom servicesektorn som följd och på sikt så är det tveksamt om kommunerna i norrlands inland överlever, men man kan ju aldrig så säkert veta, att sia om framtiden är alltid vanskligt.	Kanske i en inte alltför avlägsen framtid så har vinden vänt och andra värderingar råder i samhället och inflyttningen börjar på nytt igen så som den gjorde på Joen Jonssons tid. Det kanske blir brist på åkermark på grund av förgiftad jord i Europa, brist på rent dricksvatten, miljöförstöring, överbefolkning etc. och det får människor att söka sig till glesbygden för ett hälsosammare liv, ifall det går riktigt illa blir vi kanske tvingade för vår överlevnads skull, men den situationen får vi hoppas aldrig uppstår.
Källor:"Kläppsjö by" av Carl Danielsson och Arne Lundgren 1991. "Finnkolonisationen inom Ångermanland" av Richard Gothe 1948